Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 143 —
som sträckte sina knotiga grenar uppåt där
bakom. Som en mörk, oregelbunden skugga gled
villan fram ur skymningen. Nu saktade båten
farten, och som i en dröm gick fru Anna ned
för att stiga i land.
Tigande mottog henne Bob, och tigande
följdes de åt framåt vägen. Bob gjorde inga
frågor, och Anna sade honom ingenting. Men
hon såg vid en krökning af vägen, att han gick
böjd och lutad som en gammal man, och hon sökte
efter ett ord för att bryta den förfärliga tystnaden.
»Bob!» sade hon. »Låt oss icke gå in!»
Han vände sig emot henne, och hans ge-
stalt blef som spänstigare och högre. Anna
tyckte sig förstå, hvad han kände. Hon tyckte
nästan, att han sagt henne det. Bob hyste hopp.
Han tog hennes ord som ett närmande, ett ord,
som kanske skulle binda dem till hvarandra
igen. Hon kände detta, som om hon hört hans
stämma säga henne det alltsammans, och utan
att se upp visste hon, att hans ögon i väntan
voro riktade mot hennes läppar.
Hon blef så underligt tungsint och tyckte, att
ingenting kunde hon göra, och hon hörde, som om
en främmande talat, när hon själf till sist sade:
»Du vet det ju själf, Bob. Ingenting kan
bli emellan oss, som det förr har varit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
