Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 242 —
känsla för sig själf, som är så stark, att den
berusat mig och narrat mitt hjärta att klappa
i takt med hans. Hvad känner han väl för
mig? Hvad angår det honom, att mitt barn
är dödt? Vet han ens hvad det vill säga, att
ett litet barn är dödt?»
Anna såg längre och längre med hvarje
tanke, som föddes inom henne. Hon satt på
samma ställe, till dess att skymningen föll, och
hon frös, som om hans kyla smittat henne.
»Det är ett annat slag af människa än
både jag och Bob», tänkte hon. Jag och
Bob? Hur kunde hon komma på att nämna
sig själf samman med Bob? Hon fortsatte att
göra det i sina tankar, och hon började sakta
att gråta. Ty Bob skulle icke talat till henne
för att få henne lugn. Han skulle ha låtit
henne gråta ut och smekt henne, och hela
tiden skulle hon ha vetat, att han kände som hon.
»Hvad var väl detta? Hvad var det?»
Alla hennes tankar, som de kommo och
gingo, de liknade en uppgörelse med hela hen-
nes förflutna lif, med allt som varit och allt
som var. De gingo icke i ordning, men de
klargjorde ändå allt. De refvo sönder den för-
låt, som skymt hennes blick, och det kom som
en sveda, hvilken sargade hennes själ. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
