Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarken Petter eller Erland funno längre
någon lockelse i det vilda lif, som de förut fört. Att
fara ut i bygden, dricka och spela kort, komma
hem efter dagars bortovaro, sofva sig krya igen för
att åter börja samma tygellösa uppträden, där
knif-var drogos, och där svartsjukan satte blodet i rörelse
för eröfrandet af en natts älskog — detta hade varit
deras lif. Och när beslutet föddes att döda fadern,
hade begäret att fa lefva detta lif i fred, utan
någon, som förbrådde dem eller lade hinder i vägen
för deras böjelser, varit en af de starkaste
driffjäd-rarna. Men sedan dådet var fullbordadt, tycktes
detta lif för dem ha förlorat sin lockelse.
De ville ej gå ut ibland folk. De skydde sitt
forna umgänge och drogo sig undan från krogar
och samkväm. Visserligen måste de i början hålla
sig hemma för att spela de sörjande sönerna. Men
deras lif hade varit så tygellöst, att
återhållsamheten i detta fall snarare stärkte misstankarna än
undanröjde dem. Förgäfves förestälde dem Ingrid,
att det var nödvändigt, att de visade sig ute för
att icke gifva fart åt folkets prat. Deras energi
räckte ej till för att uppehålla skenet. Liknöjda
och håglösa, gingo de hemma dagarna i ända,
utförde de sysslor, som voro nödvändiga för gårdens
skötsel, och lade sig, sedan de ätit, på livar sin bädd.
De långa eftermiddagarna kunde de sofva, till dess
att kvällsvarden sattes på bordet, och de stego upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
