Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägerplats berätta bragderna om mördade och
uppätna fiender. Erland satt tyst bredvid. Hans ögon
stirrade ut i mörkret, och med ens såg han faderns
ögon kallt och klart lysa emot sig från sängen, som
stod längst bort i rummet. En hand höjde sig
bredvid detta bleka ansigte, och handen vinkade, som
om den bedt honom följa sig. Erland blef alldeles
blek, och ur stånd att beherska sig, afbröt han de
smädelser, hvilka de andra hopade öfver den döde
och sade med kärf röst:
— Han var ändå mycket likare än nå’n utaf oss.
Erland såg ännu handen, som vinkade. För
att försona detta bleka ansigte, hade han velat säga
ett godt ord om fadern, låta den döde höra, att
denne, som kanske inte ens var hans son, försvarade
honom inför de andra, bad honom i sitt hjärta om
misskund. Och ansigtet upplöste sig i mörkret och
försvann, som om det blott varit denna
försoningsgärd, på hvilken anden väntade. Men ännu syntes
handen. Erland stirrade på den ännu en stund.
— Ja, ja, mumlade han. Jag kommer. Jag
kommer.
Handen försvann, och Erland sjönk ihop med
ansigtet lutadt i sina händer.
Ingrid och Petter utbytte en blick. Ett
hånfullt löje drog öfver Petters drag, och hans
ögonbryn slöto sig samman.
— Han ser syner, sade han föraktligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
