Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 116 —
älskar mest och är lyckligast i ungdomen. Det
måtte vara människor, som icke kunna älska.
Jag försökte en invändning. Men hon
afbröt mig, i det hon började tala om andra. Hon
talade om vänner, som vi höllo af, om bekanta,
som vi hade umgåtts med. Och hon förnekade,
att de kunde vara lyckliga. Hon berättade drag
ur deras lif, hvad de gjort, och hvad de sagt.
Ännu mera uppehöll hon sig vid, hvad de icke
gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
— Jag tror, att människor i vår tid glömt
att älska. De äro upptagna af så mycket annat.
Allt, hvad min hustru nu sade mig,
förvånade mig. Ty, ehuru hon var kvinna, plägade
hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon
var ensam med mig, och jag försökte taga
mänskligheten i försvar. Jag fick henne till och med
att erkänna ett par undantag.
Men hon svarade på allt, hvad jag hade att
anföra, som om hon egentligen icke hörde på
mig, och när jag tystnade, fortfor hon,
fullföljande sin egen tankegång:
— Hvarför äro du och jag lyckligare än alla
andra människor?
Hon sade detta med ett allvar, som om hon
endast vidrört ett det mest bekanta och erkända
faktum, och hon tillade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
