Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 153 —’":
giorde han det någon enda gång, då såg han
helt förtrytsam ut och började genast om
alltsammans från början.
Aldrig var han heller rädd att sjunga, när
främmande hörde på. Hur många som ville,
fingo komma. Sven sjöng och log, och de stora
blåa ögonen blänkte. Hvarför skulle han vara
rädd för att sjunga, när han själf tyckte, det var
så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det
hade mamma sagt, och när hon tyckte det,
måste ju alla tycka det samma.
Bland alla vackra visor, som Sven kunde,
var emellertid ingen näpnare att höra än denna.
Bä, bä, hvita lam,
har du någon ull?
Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille lille bror.
Slutet på denna visa var Svens
glansnummer. Ty så fort han kom till det sista ordet,
bar det i väg med takten, så fort, så fort, som
om han velat äta upp slutordet och behålla det
för sig själf. »Lille lille bror» trillade i väg
långt före pianots accompanjemang, och det
berodde bara på att han tog de två paren strumpor
för egen räkning och hela versen som en anspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
