Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 163 —
Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis
blef följden den, att hon reste.
Emellertid gick Sven hemma på
eftermiddagen och lekte. Men när klockan led mot den
tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann
han spårlöst. Våra jungfrur hörde icke till dem,
hvilka just lägga något på sinnet, och när de
ropat på honom ett par gånger, utan att få svar,
slogo de sig till ro med, att han nog skulle visa
sig, när det blef mörkt, och att herrskapet i alla
fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick
alltså gå, som han själf ville, och fram mot
8-tiden gick han ner och satte sig alldeles
ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga
när ångbåten kom, och därför fick han också
sitta där länge. Men han satt kvar tåligt och
tyst, och redan långt ute på fjärden, medan
båten gick fram och åter mellan de många
bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han
satt där liten och hopkrupen, och hans gröna
krocket-hatt lyste mot det blåa vattnet.
Alltsammans kom så underligt för henne,
nästan som om hon vetat på förhand, att han
skulle sitta där, och hennes ögon följde hela
tiden den lilla gestalten, som satt på bryggans
bänk med hufvudet nedböjdt och ryggen krökt,
som om han grubblat, Men när båten lade till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
