Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 185 —
hennes lif, och i det hon vred sina händer, så
att man bokstafligen hörde benstommen knaka,
utbrast hon:
— Säg, att det finns hopp. Säg det bara.
De båda männen undveko hennes blick,
men då rätade den unga kvinnan upp sig och
sade:
— Han skall inte dö. Jag skall visa er, att
han skall lefva.
Hon gick bort, och vi stodo tysta och sågo
efter henne, där hon försvann på vägen till
sjukrummet. Vi förstodo alla, hur djupt hon kände,
att hvarje möjlighet till förhoppning verkligen
var förbi, och att det var därför hon gaf löftet
att rycka honom undan döden, — trots allt.
Vi togo farväl utan många ord, och jag gick
den väg, min hustru hade gått, utan att veta,
hvad jag ville säga henne, endast för att få vara
i hennes närhet och se, kanske just hvad jag
fruktade mest.
Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann
henne i mitt eget rum, och hennes drag voro
förstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med
handen hårdt pressad mot kinden, hennes ögon
voro torra och glanslösa, och hon såg in i det
stora mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till
och med hennes händer vittnade därom. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
