Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—’ 243 —
de ord, som därinne växlades mellan henne och
det okändas värld.
— Du tror ju icke på detta, sade hon till
mig en dag. Men jag känner det.
— Hur vet du, att jag icke tror? svarade jag.
Hon gaf mig ett par stora, förundrade ögon.
— Du kan icke tro som jag, sade hon. Ty
du undrar på samma gång, om det är möjligt.
Men jag vet det, och jag undrar icke längre.
Ett minne rann upp inom mig, minnet af
den stund, då hon förebrådde mig, att jag tagit
hennes tro på det öfversinligas verklighet. Jag
förstod, att hon behöfde sin nuvarande tro, att
hon alltid gjort det, att den hängde samman
med hennes innersta väsen så djupt och helt,
att kanske månget lidande varit henne besparadt,
om denna tro aldrig blifvit rubbad. På samma
gång visste jag med mig själf, att tron på en
fortvaro efter döden hade jag aldrig helt
bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit, ja, till
och med sträfvat att göra denna tanke omöjlig
i mina egna ögon. Men jag hade gjort detta,
kanske mest i förhoppning, att själfva sökandet
till sist skulle föra mig till visshet om det
motsatta. Vissheten hade aldrig kommit, men med
åren hade, hvad jag tänkte om det tillkommande,
undergått en förändring. Odödlighetstanken var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
