Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 268 —
»Då lefver hon ännw, tänkte jag med samma
egendomligt klara lugn. Och i nästa stund tänkte
jag: »Kanske är just detta ett tecken på, att
allt är slut. Man har förstått, att jag icke ville
bli uppskakad här inför fträmmande ögon.> Men
äfven inför denna möjlighet bibehöll jag samma
underliga känslolöshet. Långsamt började jag
gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag
blickade upp mot fönstret, och jag tyckte mig
ännu kunna se henne, när hon första gången
var klädd efter sin första sjukdom. Öfver den
svarta klädning, hon numera alltid bar, hade
hon hängt en ljus’ kappkrage, och fönstret stod
vidöppet. Hon lutade sig ned och vinkade, otålig
att jag inte förr hade kommit att se upp, och
hon darrade af ifver att få glädja mig med, att
hon var uppe och kunde gå själf. Detta minne
for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot
fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle
stå och vinka mig välkommen.
Då gick den tanken upp för mig: »Under
mera än ett och ett halft år har du väniat, att
hon skulle dö, och sörjt henne, som om hon
redan vore borta, nu kan du icke känna längre.
Sorgen har bränt bort sig själf, slocknat i sin
egen låga, och endast askan är kvar.»
Kort därefter stod jag i sängkammarn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
