Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 275 —
själf, och ingen mer än hon någonsin kunde
se mig.
Och under det mina tankar så kretsade
kring allt hvad vi båda lefvat tillsammans,
glömde jag mig själf och såg endast henne.
Ung och hängifven kom hon mig till mötes, men
under all lycka som strålade omkring henne
och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som
var så mycket starkare, därför att det så länge
teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna
minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som
icke var andras. Hon var skapad att vara
lycklig, och sedan få dö, och den dag kom, då det
blef en grymhet att söka tvinga henne att lefva.
Hon kunde icke sörja till en tid och sedan
glömma. Hon kunde endast sörja och dö.
Glömmande allt vid känslan af hennes öde, borde
jag hafva vetat, att hon talade sanning alltid,
men mest när hennes tal syntes mig underligt
och omöjligt. Och allra mest var hon sann, när
smärtan prässade orden öfver hennes läppar,
och hon bad mig att få dö.
Hvarför hade jag icke låtit henne få det?
Hvarför hade jag försökt tvinga henne emot
hennes vilja och öfver hennes förmåga? Förstod
jag då icke, att det endast var genom en
oerhörd öfveransträngning, som hon under två långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
