Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 226 —
arm gick den korta vägen hem, tänkte hon mera
på svägerskan än på sonen. Och hon före-
brådde sig själf att hon så kunde låta lifvets
små vedervärdigheter inverka på sig. —
När Ernst Hallin kom in i sakristian, kände
han den första stunden en stark blygsel. Det
var honom omöjligt att tänka annat, än att alla
människor hade genomskådat honom, förstått,
hvilken tvetalare han var. Och ändå hade han
inte darrat på målet. Klart och tydligt hade
han talat ut alt — alt detta, som innehöll domen
öfver honom själf och hans lif.
I tankar gick han och stälde sig framför
spegeln. Han betraktade sitt ansigte, och han
kände något liknande ömkan öfver sig själf. Det
kom ett forskande uttryck i hans blick, som om
han sökt efter något drag, hvilket kunnat för-
råda hans lönliga tankar.
Då öppnades dörren, och biskopen trädde
öfver tröskeln. Hög och myndig, med öfver-
rocken hopknäppt ända upp till halsen och ka-
lotten, som täckte den skalliga hjässan, stod han
där och betraktade den unge presten. Det låg
hot i hans framträdande, tyckte Ernst. Och han
blef torr i munnen af förskräckelse.
Nu kommer domen, tänkte han. Och i det-
samma kände han ett slags slött lugn. Det var
honom i grund och botten aldeles likgiltigt. Nu
fick det komma, hvad som komma ville.
Han såg upp och mötte biskopens blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>