Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 227 —
Den var klar och lugn, och Ernst tyckte
sig läsa belåtenhet däri.
»Jag kommer för att lyckönska,» sade bi-
skopen.
Han sträckte fram sin hand och tryckte den
unge prestens.
»Det är sådana unga krafter, vi behöfva för
att kunna hålla ut i kampen mot alt ondt, som
rör sig i tiden.»
Det dröjde en stund, innan Ernst Hallin
kunde hämta sig från sin öfverraskning. Men
småningom förstod han, att han misstagit sig på
biskopens afsigter. Han förstod, att han hade
lyckats, att denna dag för honom var en trium-
fens dag, och att den, som sade honom det, var
kyrkans hufvudman inom stiftet.
Han bugade sig djupt, och en liflig rodnad
färgade hans kinder.
Nästan mot hans vilja smög sig en känsla
af tillfredsställelse, ja, nästan af stolthet öfver
honom. Och han började förundra sig öfver
den känsla af antipati, han förr hyst mot bi-
skopen. Det var ju en vänlig och god man,
icke als prelat så här på tu man hand.
Han såg upp och mötte biskopens blick,
som genomträngande hvilade på honom.
»Kandidaten är förmodligen trött,» sade bi-
skopen. »Jag skulle annars vilja säga ett par
ord om predikan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
