Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Det katolska tidehvarfvet - 1. Christendomens införande i Sverige - II. Erik Waderhatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
östra länderna,-Finland, Estland och Kurland. För atl
beteckna hans lycka på sina sjötåg, såga sagorna, att han fick
medvind, hvarthän han hviftade med sin hatt: deraf erhöH
han tillnamnet Wäderhait.
Då han vardt gammal, gjorde han en gång en resa tiTI
Wermland. Der blef han inbjuden till gästabud af en rik
bonde, som hette Åke.
På samma tid reste äfven den Norske konungen Harald
Hårfager omkring i Wermland. Emedan han var ättling af
Olof Trätälja, ville han tillegna sig detta Svenska landskap.
Harald Hårfager hade underlagt sig hela Norrige och der
blifvit den förste envåldskonung. Till ett så stort företag
blef han uppeggad af en q-vinna, till hvilken han friade, och
som svarade honom, att hon icke ville blifva hustru åt en
ringare man än en konung. Vid detta svar hade han gjort
det löftet att icke kamma sitt hår, förrän han eröfrat
IVomges rike. Han erhöll, i anledning deraf, öknamnet Lufva.
Men när han, efter stora bedrifter och ärofulla segrar,
biif-vit konung och firat sitt bröllop, lät han skära och putsa sitt
hår, och detta befanns då så skönt, att tillnamnet
förvandlades till Hårfager.
När Åke bonde hörde, att äfven Harald reste i
Wermland, bjöd han honom till sig på samma dag som kung Erik.
Då båda konungarne infunno sig, blefvo de införda och
undfägnade i hvar sin sal. Den sal, der Erik gästade, var
gammal, men väl och rikt beprydd. Alla bonader och
dryckeskärl voro gamla men dyrbara. Den sal, der Harald Hårfager
blef emottagen, var ny, och alla dryckeskärlen nya. I båda
salarna var den ypperligaste förplågning och dryck. Båda
konungarna hyste misstroende till hvarandra, men ingendera
visste» huruvida han kunde lita på allmogen i landsorten, så
att de icke vågade begå några fiendtligheter.
Om morgonen, då gästabudet var slut, begaf sig Åke,
med sin tolf-årige son, till konung Harald, och öfverlemnade
pilten i hans tjenst. Konungen lofvade honom sin gunst och
välvilja. Derefter frambar Åke rika skänker, hvilka
konungen äfven välvilligt emottog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
