Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 5. Slafvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mjukt bönfallande, att en helt ny, besynnerlig känsla
ilade genom romarens bröst, “var mild emot din
tje-narinna, men tro icke, att några nöjen kunna för den
landsflyktiga ersätta fädernehemmet. Låt mig vara
bland dina slafvinnor och befall hvilka pligter jag
bör fullgöra, men unna mig att dyrka mina faders
Gud och att bevara mitt hjerta åt honom! Om jag
icke alltid kan återhålla mina tårar, så förlåt den
öfvergifna den känsla af saknad, som framkallat dem,
och tro icke, att det är trots och knot!“
“Dina ord gripa mitt hjerta,“ svarade Flavius.
“Jag skulle beklaga dig, om icke sjelfva din smärta
gjorde dig skönare. Du skall icke blifva missnöjd
med din nye herre, förlita dig derpå! Hvad jag mera
har att säga dig måste jag uppskjuta, till dess vi
komma till det hus, der jag ämnar anordna allt för
vår beqvämlighet.“
Herigarius inträdde i detsamma och sade att allt
var färdigt. Den unga Naema insvepte sig i sin slöja;
etiopiskan tillsåg, att den mulåsna, på hvilken Naema
skulle rida, var i behörig ordning. Sjelf kastade hon
sig derefter med en öfvad ryttarinnas styrka upp på en
annan och höll sig tätt efter sin herrskarinna.
Fla-vius red i spetsen för den lilla truppen, och
Herigarius slutade den.
Solen hade redan tillryggalagt största delen af
dagens bana, då de lemnade Tiberias. Fortsättande
sin färd från den praktfulla staden, följde de först
Genesarets strand till Tarichsea. Derifrån redo de
öfver några kullar nedåt Galileens slättland. Snart
öppnade sig i stället för Genesarets blå spegel och
Jordans gula strömfåra den ofantliga, liljebeväxta
Esdraelons slätt. TiU venster höjde sig en grönskande
kägla, hvars vidsträckta fot omgafs med lundar af
johannisträd. Ekar, terebinter och vilda pistacier prydde
deras sidor, och toppen utgjordes af en gräsrik plan.
Det töcken, som oftast betäcker berget, hade efter
middagen som vanligt skingrat sig, och i all sin
herrlighet visade sig Tabor för de resandes blickar.
Sjelfva Herigarius betraktade med en känsla af stum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
