Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 5. Slafvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtjusning den naturskönhet, som utmärker detta berg.
Elavius vände sig till honom och sade: <(I skuggan af
lunderna der borta skulle jag önska uppslå vårt tält
för att hvila öfver natten. Yi vilja påskynda vår
fard, ty jag vill gema besöka spetsen af berget.
Ut-sigten derifrån måste vara gudomlig!"
“Kanhända vore det likväl säkrare," invände
Herigarius, "att taga herberge i en af städerna, som
ligga i granskapet. Kan någon af eder, slafvar, säga
hvad den lilla välbelägna staden heter, som ligger
der-borta bakom palmträden, såsom en krona på sin klippa ?“
“Bet är Na saret,u sade en samaritan, som var
deras vägvisare.
“Vi dröja vid berget!“ beslöt Elavius, och kosan
togs ditåt. Zalmona, som med skarpa och öfvade
ögon gaf akt på allting, gjorde en hastig rörelse ooh
hviskade sakta: "Jag ser menniskor, som framskymta
der mellan träden. O, att de ville komma och
frälsa oss!"
"Ack, vår lott är att tiga och vara undergifna!“
suckade Naema; “och för öfrigt, skulle väl, vi kunna
befrias utan våld! De äro fridens män, de som vandra
i den lugna skuggan."
Zalmona teg, och de kommo allt närmare berget.
Flavius tog vägen rakt fram och red öfver höjden.
Solen nalkades redan vestern och uppstigandet måste
påskyndas, om man skulle hinna till spetsen före natten.
Just i detsamma som de resande ur lunderna
upp-kommo på den gräsrika planen, syntes solen förgylla
Medelhafvet i fjerran. Utsigten var den skönaste, som
ett menskligt öga kan skåda. Medelhafvets
purpurfar-gade spegel visade den behagfulla bildningen af
Kar-mels blå höjd. Den vidsträokta slätten derifrån till
bergsfoten var besådd med spridda kullar, på hvilka
vingårdar voro planterade, och flere städer, hvilkas
snöhvita hus behagligt afstucko mot grönskan, samt
med lundar af mörka plataner och högstammiga,
svigtan de palmer. Bäcken Kison slingrade sin ljusblå
strimma i otaliga bugter öfver slätten tills han
förlorade sig vid Karmels fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
