Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 8. Hämnaren - 9. Jordbäfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Min son! Hvar är min son?“
“Honom har jag straffat, såsom han förtjente för
sina nidingsbragder,“ svarade Herigarius. “Låt
slafvinnan berätta det för dig. Farväl, gamle! Jag hatar
dig icke. Vill du träffa mig, så sök mig i
ståthållarens palats. Der hoppas jag åtminstone kunna skaffa
dig tillträde till ståthållarinnan och din dotter.“
Med dessa ord aflägsnade sig Herigarius. Den
gamle fästade på slafvinnan en ängsligt frågande bliok.
Hon såg efter Herigarius, tills han försvunnit mellan
tälten, men då kastade hon penningpåsen till marken
och föll i en bitter gråt. Under häftiga snyftningar
och vildsinta yttringar af sin sorg berättade hon
likväl det som förefallit.
“Min son! Min dotter!“ utropade ömsom den
tröstlöse fadern, slet sönder sin mantel ooh rullade sig
på jorden. Han häfde stoft på sitt hufvud, och den
djupa sorgen beröfvade honom all fattning.
Zalmona var den första, som sansade sig.
“Vården honom, vår gamle herre!“ sade hon till slafvarne;
“men följen mig I båda för att hemta vår unge
herres lik!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
