Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nunnan i S:t Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utefter den smala stången. Just då hon befann sig
ute på densamma, så att hon med händerna hvarken
kunde räcka tornmuren eller brons ledstång, kom en
häftig stormil tjutande mellan murarne. Den fattade
i hennes kåpa. Hon gjorde en hastig rörelse med
armarne för att återvinna jemnvigten. Det var ett
ögonblick mellan lif och död.
Men som en blixt sträckte sig riddaren öfver
ledstången och räckte sin starka arm åt den
stapplande flickan. Hon behöfde blott vidröra den för att
genast återvinna jemnvigten, och hon återkom hastigt
till ledstången. Der omfattade han hennes lätta
gestalt och lyftade den från den farliga spången på
sjelfva bron. Så snart hon åter kände den fasta
marken under sina fötter, lade hon i stilla rörelse
armarna i kors öfver sitt bröst och vände sitt ansigte
mot himlen, så att kapusjongen föll tillbaka från det
sköna hufvudet, medan en hastigt framglänsande stråle
af månen upplyste dess mannorbleka drag. I hennes
blick speglade sig ett helt menniskohjerta, fullt af
andäktig tacksamhet.
Munken vinkade åt henne, medan han såg sig
oroligt omkring, liksom han mera fruktat att någon
skulle blifva varse hennes hulda ansigte än upptäcka
sjelfva hans företag.
Riddaren och flickan vexlade endast en blick med
hvarandra, derefter gömde hon åter sitt hufvud i den
fladdrande mantelhättan.
Munken borttog stången och nedsatte den åter i
vattnet. Derefter gaf han dem en vink att följa sig,
och de gingo tigande tillsammans genom stadsporten
och öfver den stora bron till Brunkeberg. Der sade
den gamle: “Gif nu noga akt, riddare! Och äfven
du, min dotter! 1 morgon afton skall den olycklige
räddas — af eder. Så snart mörkret inbrutit, må du,
Maria, komma hit i hålan med din korg. Här
öfver-1 emu ar jag dig nycklarne, som du behöfver för din
vandring. Jag vet, att jag kan fullkomligt lita på
dig. Ni, herr Eckart, är af ädelt tyskt blod, och
derför vill jag tro eder och öfverlemna åt eder att led-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
