Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartwig Flögh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denne böjde sig undan for skottet ooh besvarade det
med ett spjutkast, hvilket icke träffade Elof utan en
annan dräng, som uppgaf ett förfärligt skri.
“Fram med stegarne!“ ropade Algot. “Framåt,
raska drängar! Ge den juten, så han aldrig
glömmer det.“
Bönderna uppgåfvo ett krigsrop. Ett
besynnerligt knäppande hördes genom hela hären: det var
knäppningen af bågarne som spändes. Men då ingen
fiende syntes till i gluggarne eller på murarne, och
, det således icke lönade mödan att afskjuta en pilskur,
uppkom en tystnad af väntan och nästan af häpenhet.
I detsamma visade sig öfverst på det ena tornet, midt
emot den brinnande vårdkasen, en qvinlig gestalt —
det var Thyra. Hennes hår var upplöst, och hon såg
ut som skulle hon varit helt och hållet förvirrad till
sina sinnen. Hon vinkade och gjorde de
besynnerligaste åtbörder.
Medan bönderna stirrade på henne, lade skutorna
helt hastigt ut från bryggan. En stark vestlig vind
blåste, och de aflägsnade sig utan att bry sig om
böndernas larm.
Emellertid framfördes några stegar. Algot
Månsson lät en flock af de snällaste bågskyttarne stå
färdig med pil på sträng, för att genast skjuta så snart
någon fiende visade sig på muren, der stegarne
blifvit uppstälda. Skyndsamt betäckte några af de bäst
beväpnade sina hufvuden med sköldarne och
klättrade uppför stegarne. Då ingen visade sig, som gjorde
dem motstånd, träijgde sig andra efter dem och snart
strömmade folket, den ena kämpen efter den andra,
uppåt murarne.
Slutligen, just som de stormande med sina yxor
höggo i en liten port, som från murens höjd ledde
inåt slottet, hördes en dof knall öfver deras hufvuden.
En lucka sprang upp och ur densamma hvälfde sig ett
tjockt rökmoln, som slingrade sig uppefter väggen.
“Ha, han har tändt eld på slottet!“ utropade
Algot Månsson. “Han öfverger sin borg! Det är han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
