Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka äfven många stannade för att se på, den sköna,
omgifven af den gråhåriga sviten. Men studenterna
voro dels trasiga och bondäktiga, dels, om de råkade
att bära en silfverchamrerad rock eller en
sammetsjacka, sågo de så stolt, utan försyn och blygsamhet,
henne rakt i ^nsigtet, att hon flere gånger rodnade
och nedslog ögonen.
Då hon och hennes far kommo ut på Kungsängen
utom staden, råkade de att i trängseln vid tullen
skiljas från sin åtföljande betjening. Gubben Sigfrid
stannade sedan de ridit en stund, för att invänta den,
då i detsamma en yngling, af den finäste och
spensligaste gestalt på en vacker springare, som ridit ett
litet stycke efter jungfru Gundborg, upphann dem båda.
‘‘Akta er, ädle herre och vackra jungfru!“ sade
han, “här kommer ett parti med Danmarksbönder, som
rida hemåt i kapp och hafva tagit in hela vägen.“
“De få väl ge rum med sig!“ svarade Sigfrid
torrt, och vände sig ifrån honom. Men jungfru
Gundborg kastade en blick, som tycktes bedja om förlåtelse,
på den älsklige ynglingen, som rodnande och häpen
öfver denna ohöflighet, ännu höll hatten i handen,
och icke visste om han skulle stanna eller rida bort.
Hon kände medlidande öfver hans förlägenhet, och
blef i detsamma sjelf lika förlägen. Emellertid kom
bondhopen bestående af tretio eller fyrtio stycken till
häst, som under det gräsligaste skrål och skri pröfvade
sina köpta eller bytta kampar i fullaste sträck.
Jungfru Gundborg trängde sig ängsligt till sin far, medan
den så ohöfligt afviste ynglingen lemnade dem, och
ganska sakta och med ögonen beständigt bakom sig,
fortsatte sin ridt, tills han alldeles stannade vid en
grind på sidan om vägen.
“Rid vackert före, mitt barn !u sade herr Sigfrid,
“jag skall hejda bönderna.“
“Ur vägen!... Ur vägen!... Fanen i våld!“
vrålade de anstormande.
“Kom, min bästa far! Kom med!“ bad Gundborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
