Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid ankom, af en sällsam händelse, samma
afton ännu en främmande till Per i Porton. Det var
en reslig, skulderbred kämpegestalt i en kort blå rock,
eller snarare jacka, med ett handsbredt läderbälte
spändt om lifvet. Hans stora stöflar slamrade med
långa messingssporrar, och i handen bar han en
ofantlig ekpåk, i stället för andra vapen. I det bruna
ansigtet rörde sig ett par djupa, men lifliga ögon, som
tycktes nog skarpa för att kunna se lliidt igenom folk.
Ur det mörka, yfviga skägget framlyste de hvitaste
tänder, och det grå håret hängde i vårdslösa lockar
kring öronen.
“Min far!" sade Gustaf Boos, och flög i hans famn.
“Broder Knut! Broder Knut!" utropade Sigfrid
och Sivard på en gång och trängde undan hvarandra,
för att komma åt att gifva honom ett äkta kraftigt
handslag.
Per inkom nu äfven, och kände genast igen den
nya gästen. Han helsade också honom hjertligen
välkommen. Men nu tyckte Sivard sig flnna, att det
måste likväl blifva för trångt hos Per för så många
främmande; derföre föreslog han, att först afgöra hur
dc skulle herbergeras. "Mina gamla vänner Knut och
Sigfrid släpper jag ioke," sade han, "åt dem har jag
länge haft en kammare fardig, och jag tror att vi tre
också skola hafva roligast tillsammans."
"Jungfru Gundborg bor hos min Agda," inföll
Per, "och herr Sigfrids unga vän skall säkert förlikas
med herr Gustaf Iloos i min nattstuga. Emellertid
hoppas jag att mitt ringa hus får behålla hela det
ädla sällskapet till en tarflig aftonmåltid."
Sedan herrarna, såsom tidens sed kräfde, krusat
en stund, emottogs inbjudningen.
Med en besynnerlig känsla närmade sig Gundborg
till den sköna fru Agda. Då den rena flickan såg
denna herrliga gestalt, snöhvit som en marmorstod,
och med ett uttryck af hjertlig godhet och dock
hemlig smärta i de blå ögonen, kände hon sig intagen af
det ömmaste deltagande i hennes sorg. De båda frun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
