Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Gundborg!“ sade Gustaf Roos och fattade hennes
hand. “Alltifrån min första ungdomstid har min far
omtalat för mig, att min hand var fästad vid
Gundborg Rålambs. Jag såg dig som ett lekande barn,
och dina ljufva drag, ditt glada väsende fastade sig
djupt i mitt innersta. Minuet af dig har beständigt
följt mig under mina resor och faror. Och väl må
du nu veta det: mer än en gång har den tanken att
förblifva värd en svensk flicka, en flicka sådan som
du, kufvat mina vilda böjelser och eldat min känsla
för mina pligter. Men så stolt är jag, att jag aldrig
vid min sida skall fästa en qvinna, hvilkens hjerta
skulle förakta eller stöta mitt tillbaka. Yar uppriktig,
Gundborg! Min fars hårda sinne måste finna sig i att*
umbära en son, om han vill tvinga honom att gÖTa
en flicka olycklig. Och hvad folket säger, det är icke
värdt att akta mera än hela sitt lifs lycka.u
“Ack, vi kunna icke mera skiljas!“ suckade
Gundborg, “men du har icke sagt, Gustaf, hvad du fordrar
af din fastmö. Hvad fordrar du af mitt hjerta?u
“Jag fordrar hvad ditt hjerta frivilligt måste
gifva,a svarade han. “Jag är så stolt, att jag tror
mig icke förtjena någon qvinnas förakt, och icke en
gång ditt, Gundborg, och jag är så vekhjertad, ätt jag
icke kan fördraga någon qvinnas hat, och minst ditt.
Men för öfrigt, om ditt hjerta icke sjelf säger dig,
hvad som skall göra oss båda lyckliga, så blir den
lyckan en tom dröm, som likväl en gång spökat i
min själ.“
Gundborg gömde sina rodnande kinder i sitt
handkläde och brast ut i tårar. Då Öppnades dörren, och
presten Stig Rålambs bleka ansigte såg in i rummet.
Långsamt närmade sig den svartklädda gestalten.
“Guds frid, syster Gundborg!“ sade han
högtidligt och omfamnade den gråtande flickan. Derpå räckte
han handen åt Roos. “Frid med dig också, Gustaf!“
fortfor han; “välsignelse öfver eder håda! Jag tackar
Gud, att jag ser eder tillsammans med allvar och tårar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
