Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt, broder Göran! tänker jag begagna ett eget gevär.“
Han kastade bössan föraktligt ifrån sig.
Hundarne rusade nu emot’grottan, och då Bolla
skrek derinne, spruugo både Göran och Liljensparre
dit och försvarade det darrande djuret, som dess
fyr-fotade förföljare, äfven sedan de blifvit bundna,
tycktes vilja uppsluka med rofgiriga blickar.
Anna Posse, något blek af förskräckelsen, helsade
likväl med artighet på herr stallmästaren, emedan hon
genast kunde förstå, att han visst icke velat skjuta
hennes gunstling, om han känt att det var den, och
dessutom nu faun det stackars djuret alldeles oskadadt.
Att hans skicklighet att skjuta genom denna händelse
kunde möjligtvis anses för tvifvelaktig, förriugade icke
det minsta hans värde i hennes ögon.
Då Liljensparre fått höra, att han skjutit på
Annas hind, fattades han hastigt af den tanken, att
Göran med flit velat narra honom dertill. Med ökad
förtrytelse tilltalade han honom: “Det var rätt
lyckligt, att jag den gången hade ett sådant gevär! Men
hade jag träffat Diana, så hade jag väl också träffat
med ett annat skott strax derefter." Hans förtörnade
blick på Göran var ganska betydelsefull.
Göran bet tänderna vildt tillsammans. “Jag är
road att skjuta till måls när som helst,“ sade han,
“Kora och försök med din egen bössa om du vill. . .
Vill du annars nu genast se, huru jag skjuter? . . .
Jag ser kanten af en svamp vid den der ekstammen
derborta. Jag har lust att försöka, om en kula går
igeuom deu. Jag tål inga svampar, som i smyg fästa
sig bakom träden. Se på!“ Han spände sin studsare
och lade an.
“Herre Gud! Det är ju grefvens hatt!“ skrek
Bolla. “Ser ni då intet, herr Göran? Det blå
rockskörtet! . . .“
Men det var för sent. Göran sköt på Ögonblicket,
och kulan genomborrade ganska riktigt brämet på
grefvens hatt. Jungfru Anna gaf till ett anskri af
förskräckelse, och Liljensparre grep Göran i armen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
