Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melodier, som mina plågare tvingat mig att lära. En
dag, då jag på det obarmhertigaste blifvit slagen af
tattarhustrun, stod jag på en vagn omgifven af en
stor hop sämre folk och sjöng, med tårar i ögonen,
en tysk visa. Hastigt blef jag varse en präktig hewre,
som lyssnade på min sång, ooh trängde sig fram till
mig genom den vördnadsfullt vikande pöbeln. Han
stannade midt framför mig och betraktade mig med
det himmelska uttryck, som endast hans Ögon ega.
Du finner, Anna, att det var grefve Gustaf Brahe.
Det innerliga medlidandet i hans uppsyn genomträngde
mitt innersta och ingaf mig tillika mod. "Talar du
också tyska, stackars barn?" frågade han slutligen på
detta språk. Som jag visste, att ingen utaf tattarna
förstod oss, samlade jag all min styrka, berättade i
korthet för honom mina öden, och bad honom att
förbarma sig öfver mig och frälsa mig ifrån mina plågare,
om han kunde, men annars glömma mitt bedröfliga öde.
"Din sång har rört mig," sade han, "och ännu mer
ditt öde. Jag skall beskydda dig." O Anna! Det var
en engels röst, som ljöd’i mitt öra; som en blixt
hoppade jag ned från vagnen, störtade till den ädles fotter,
fattade hans hand, tryckte den till mina läppar och
mitt hjerta, och sköljde den med mina tårar. Då
tattar-hustrun kom fram, kastade grefven några penningar
åt henne, samt befallte mig att stå upp och följa sig.
Ett helt år fick jag derefter vara hos honom i hans
hus i Warschau. Han omfattade mig med en
obeskrif-lig godhet. När han om aftnarne kom hem ifrån
hofvet, lät han mig alltid komma in; han lärde mig
då spela luta och han hörde gerna min sång. Ofta
njöt jag då de lyckligaste stunder, när jag såg, att
hans panna ljusnade vid mina melodier; och han tyck*
tes glömma bort sina bekymmer för musiken. Ack!
Hvad denna musiken var skön! Den var kommen ur
hans egen själ, Anna! Han hade lärt mig den! O
Gud! Hvarföre blir menniskan äldre än tolf år? Om
jag hade fått dö då, så hade hap säkert låtit begrafva
( mig i en trädgård, liksom en favoritsiska eller en trogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
