Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Öppna, Anna!“ befallte prinsessan.
Grefve Gustaf inträdde. Han stannade några
ögonblick, liksom häpen öfver den skönhet, som mötte
hans blickar, då han såg prinsessan i den förtjusande
drägten.
“Ni har icke fått rätt på dem?“ frågade hon, utan
att visa sig bekymrad. “Nå, det kan vara detsamma,
bara de icke befinna sig på något sätt i fara.“
“De hafva, liksom vi, lyckligt kommit undan!“
svarade grefven, “ty ni bör veta, höga fröken, att
kåpemannen, som förföljde oss, och som Petrus fick
att göra med, sedan vi kommo derifrån, jagade efter
dem ända till stranden, der de hastigt gingo i sina
båtar. Det var säkert g ref Moritz Lejonhufvud, eller
någon aunan af hertigens förnämsta befälhafvare, som
ville hafva reda på oss.“
“Nå, lika godt! Det gör detsamma, tills vidare!“
sade furstinnan. “I afton kan ändå ingeuting mera
göras. Kom, sätt er, grefve Gustaf, så skola vi språkas
vid litet.“
Grefven blef behagligt öfverraskad af den vänliga
och förtroliga ton, som hon i detta ögonblick hade
antagit, och han fäste en blick, full af den lifligaste
känsla, på hennes älskvärda drag. Hon vinkade leende
åt honom, att han skulle sätta sig bredvid henne på
soffan, och sköt undan lutan, som hon lagt bredvid
sig, liksom för att lemna honom rum.
Grefven afkastade sin kappa, hvarunder han bar
ett glänsande bröstharnesk af silfver. Han fattade det
lätta instrumentet, tryckte det med en betydelsefull
åtbörd intill sitt strålande bröst, och lockade derur
några toner. Han satte sig derefter hastigt på en pall
vid prinsessans fötter och började att spela.
Anna Reibnitz hade emellertid dragit sig tillbaka
till andra ändan af rummet, der hon stod orörlig, som
en vacker bild, med ögonen fastade på golfvet. Endast
den skiftande fargen på hennes kinder, den oroligt
stigande barmen och en sakta skälfhing, som stundom
genomfor hela hennes väsende, förrådde att hon hade lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
