Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Brahe slog då och då upp sitt öga emot
furstinnan, och möttes af hennes vänliga blick med
en känsla, som öfverensstämde med hans. Hans toner
blefvo allt innerligare och ömmare, och smälte
slutligen, liksom hans blick, i ett stilla bortdöende uttryck.
Slutligen reste han sig upp, lade lutan ifrån sig
och betraktade furstinnan några ögonblick tigande.
"Nu måste jag tala eller dö!" ropade han häftigt.
Tårar glänste i hans manliga öga, och hans stämma
darrade.
Men hastigt som blixten flög prinsessan upp. Den
lifligoste ångest talado ur de sköna dragen, och hon
satte sin skälfvande hand för hans mun.
“Gustaf! Gustaf!“ sade hon med en stämma, som
trängde djupt igenom det innersta af hans själ. "O
min barndomsvän, min Gustaf, tig! Låt mig för evigt
— evigt försegla dina läppar!“ Hon lindade sina
armar om hans hals, och hennes skälfvande läppar
hvilade på hans.
"Anna!" suckade han i känslan af en himmelsk
sällhet, men tillika en afgrunds qval. Han lindade
gin arm om hennes smala lif, och tryckte hennes
hjerta mot sitt glänslande harnesk. "Anna! Endast ett
ord — — —" Men hon qväfde hans röst med tårar
och kyssar. I hennes ömhet och smekning låg något
så häftigt, en oändlig ångest och dock en oändlig
lycksalighet.
Blott några ögonblick öfverlemnade hon sig åt sin
rörelse. Hon sansade sig hastigt, slet sig ur haus
armar, och störtade fram tilll den bestörta Anna
Reibnitz, som hon våldsamt tryckte intill sitt bröst, och
gömde sitt ansigte’ vid hennes axel, medan hon med
handen vinkade åt grefven, att han skulle lemna henne.
Grefve Gustaf höljde sitt ansigte med båda
händerna och stod liksom förkrossad. Men snart hade
äfven han samlat sin besinning. Han upplyfte
huf-vudet med en manlig ansträngning, och ett <irag af
ädel stolthet aväfvade öfver hans läppar, medan hans
Mel lin, Noveller. I. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
