Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“0 min Gud!“ utropade drottningen. uKanske
kriget har brutit ut och konungen låter skjuta på
folket. Men hertigen har ju så dyrt förpligtat sig
till trohet och undergifvenhet. Det är icke möjligt! “
“Det kunde likväl vara möjligt!“ återtog
prinsessan, “men ännu vill jag icke tro det. Det säkra
är emellertid, att hertigens anhängare äro i full
rörelse, och att han gjort allt för att uppreta folkhopen
emot oss. Han har pöbeln i sina händer. Men hvad
kan det betyda? Hela hopen kom i en rörelse utåt
gatan. I)e vände sig alla ditåt. Der måste komma
någon! Kanske hertigen sjelf, att sluta af deras
ödmjuka åtbörder. De taga af sig hattarna. Kom hit
och se, syster Gunilla! Det är visst icke farligt. I
synnerhet icke nu mera.44
Drottningen och Anna K-eibnitz närmade sig
fönstret och blickade ut.
“Lefve hertig Carl! Gud signe vår nådige hertig!“
skallade orediga röster utanföre, och hattar kastades
högt i luften, och i vildt jublande rörelse hvimlade
de blottade hufvuden om hvarandra, liksom de oroliga
vågorna i en upprörd ström.
Slutligen syntes hertigen sjelf på en svart hingst,
i spetsen för en skara af ridande herrar. Han aftog
hatten och helsade på folket med en dyster uppsyn.
Det tycktes som hans blotta blick utöfvade ett
oemotståndligt välde öfver den råa masssan, ty den
förstummade hastigt alla de skriande och hurrande munnarna.
Det tycktes som en allmän känsla af fruktan och
väntan intagit hela hopen, så snart den blef varse det
mörka molnet på hans panna och de i hemskt hot
gnistrande ögonen, som tycktes söka ett föremål hvarpå
hans vrede kunde utbryta och gifva sig luft.
Då hertigen hunnit midt uti den tätaste flocken,
som vördnadsfullt gaf rum för honom och hans svit,
stannade han. En allmän häpnad, en dödstystnad
följde på det förra vilda sorlet, och afbröts endast
ett par gånger, då den fnysande hingsten skrapade
gnistor ur gatstenarna, och otåligt tuggade på sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
