Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockringningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med halfhög stämma. Sedan bönen var slutad, blef
det tyst en lång stund.
Hastigt ropade den lille prinsen: “hör klockorna!“
I detsamma förnummo alla närvarande de
högtidliga ljuden af en klockringning, ehuru den tycktes
komma djupt ned ifrån jorden. Än hördes en väldig
klocka ensam, än blandade sig i dess klang en finare,
än ljödo flera tillsammans. Det var en underbar men
skön musik, men utan rytm och takt.
Kungen satte sig upp i sängen. Sommarnattens
halfdager, som nedföll genom takfönstret, upplyste
den väldiga gestaltens kala hufvud. Han lyssnade
och såg sig omkring åt alla sidor. Slutligen sade
han: “Hvad är detta för ringning i ditt hus, Jan?“
Bonden berättade nu, huruledes dessa ljud ofta
hördes om nätterna, men att det icke kunde vara
något ondt eller djefvulens funder, ty prosten hade läst
deröfver och sagt att han intet ondt kunde finna deruti.
“Min kära Jan,“ sade kungen, “här är för mycket
heligt rum för dig att bo uppå. Du skall flytta till
Daglösviken.“
“Nej men, herre konung,“ invände Jan. “Jag
ville väl att det skulle ringa här, när jag bärs till
jorden. Min gård har jag ärft och den skall icke gå
förlorad så länge Sveriges lag något förmår.“
“Vi vilje talas vid om den saken i morgon,“ afbröt
konungen. “Nu låtom oss befalla oss i Guds hand
och hvila i ro.“
Klockornas ljud aftynade småningom till dess
alla insomnat.
Följande morgon såg Jan mulen och bekymrad ut.
Han förstod väl att kung Carl icke så lätt skulle
uppgifva sina förslag, och han beredde sig redan
att se sitt hus nedrifvas. Att sätta sig deremot insåg
han vara fåfängt. Konungen deremot tycktes vara
vid ganska godt lynne. Han helsade fryntligt på
sin värd och tillsade honom att följa med sig ut,
tillika med den lille prinsen.
Sedan konungen en stund betraktat lägenheten,
sade han: “Vårt beslut står fast, min kära Jan. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
