Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
B ELENA WREDE.
Hon slet sig ifrigt lös ifrån hans armar, kastade
sig på knä for kyrkoherden och den högt gråtande
Sara, och kysste den gamles händer med uttryck af
ångest och bön, som förvånade öfversten att se hos
den eljest så värdiga och stundom befallande
adels-jungfrun.
Helena sprang derefter åter hastigt upp och
kastade sig till öfverstens bröst. Var det dennes
förstämda sinne, som misstänkte det eller låg det i sjelf va
verket något mera främmande, mera inbundet i hennes
sätt att bevisa honom sin ömhet? Han kände sitt
bröst beklämdt, och erfor en besynnerlig längtan efter
ensJigheten, för att reda sitt hjertas stridiga rörelser.
Men han förde skyndsamt den gråtande upp till
gården, der hästarne voro sadlade och konungens följe
just höll på att sitta upp. Äfven holländaren och
hans dotter voro till hä9t, färdiga att afresa.
Då den unge konungen framträdde i dörren, mötte
han just det nygifta paret. Han smålog med ett eget
utryck af deltagande åt Helena samt räckte öfversten
sin hand. “Jag har brådtom, De la Chapelle!“ sade
han. “Ni - får förlåta att jag genast bortför er brud
ifrån eder, men jag gaf er ju henne äfven oförmodadt.
Vi ha icke så långt till jul, att tiden icke hinner
förflyta. Var mig då hjertligen välkommen till
Nyköping, till min moders hof. Jag skall, det vet ni, min
öfverste, bevara eder fru, som en ädel väns
anförtrodda skatt. En af mina pager skall alltid vara
med henne och jungfru Margaretha. Lef väl, De la
Chapelle! Var lycklig så som er tapperhet förtjenar!
Jag skall helsa er unga son, ehuru ni eljest bäst kan
skicka helsningama med er fru!“
En mörk purpur färgade öfverstens kinder, då
han bugade sig för konungen och derefter genast vände
en forskande blick på Helena. Hennes ögon uttryckte
en egen smärta, men icke öfverraskning. Han fattade
hastigt hennes hand, och nu tyckte han sig ana,
hvar-före hon i dag förefallit honom så underligt stämd,
så främmande, så blek. Men hvem kunde väl hafva
upptäckt förhållandet för henne? Han hviskade ömt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
