Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ena var Ebba Brahe ooh den andra Helena
Wrede. De läste turvis böner ur tyska andaktsböcker.
“Det är nog nu,“ sade drottningen. -‘Gån till
sängs, barn. Tänk du på din herre och man, Helena
— och du, Ebba tänk på–intet! Låt bli att tänka;
det är mitt bästa råd. God natt, barn! Tänk icke
på någon man, Ebba! Du har ingen rätt dertill, säger
jag! Se så, god natt, barn! Jag säger dig än en gång,
Ebba! lyd mitt råd och tag ditt förnuft till fånga
och slå kärleken ur hågen! God natt, barn! Men vänta,
barn, tag det ena ljuset med er, fast ni väl kunde
hjelpa er utan ljus i det klara månskenet. Tag det
ena ljuset; det kan vara onödigt att tända något nytt!
God natt, barn! Ebba, glöm icke hvad jag sagt dig,
du vet det; slå kärleken ur hågen! Sof sött!"
De unga jungfrurna kysste hennes händer och
skyndade, glada att slippa väl derifrån, ut igenom en stor
sal till en trappa, som ledde upp till deras kammare.
Ett klart månsken upplyste genom ett högt
fönster en stor afsats i trappan, der tvenne gestalter
stodo och lutade sig tankfullt mot ledstången. Den
ene bar en drägt såsom konungens pager brukade;
en svart pudel låg vid hans fötter. Den andre var
klädd såsom den tidens officerare.
Då de utträdande unga damerna öppnade
sals-dörren, och skenet af ljuset, som jungfru Ebba bar
i handen, hastigt upplyste de båda herrarna, visade
sig ett par sköna, tjuguåriga ynglingaansigten.
De båda tärnorna stannade något förlägna, sedan
de stängt salsdörren till efter sig, ehuru deras
ansig-ten röjde, att de icke blifvit öfverraskade af något
oväntadt möte.
Då skyndade den kungliga pagen ned till damerna,
bugade sig artigt för Ebba Brahe, och fattade
Helenas hand. Hans blick dröjde med uttryck af
innerlig ömhet på den unga makan åt en främmande
krigare. “Samla din besinning, Helena!“ hviskade han;
“det är han!“
Han ledde den bäfvande uppför trappan, och
Ebba följde henne med ljuset. Då dess sken närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
