Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hoq rodnade och bleknade, och i stället for den ömma
modren, stod den femtonåriga flickan framför en djupt
upprörd yngling.
“Nekar du mig också denua sista bön?“ frågade
han ömt och fattade henne om lifvet. “Kan du vägra
den, Helena? En moder bör väl kunna kyssa sin son
i en afskedsstund !‘l
Helena bleknade för det bittra uttryck, som
åter framstack i de sista örden. Bäfvande och full
af fruktan att ånyo uppreta hans vildhet, vände hon
sitt ansigte emot hans, och han kysste henne två
gånger.
Båda voro derefter så tysta, så fulla af en stilla,
ehuru oäudlig smärta. De sågo några ögonblick på
hvarandra och skildes åt utan att yttra något ord mera.
I det Helena öppnade dörren, kom pagen Henrik.
Han kastade en forskande blick på Helena och De
la Chapelle, blef varse penningpungen som Helena
ställt på ett bord, och nickade tillfredsställd. Han
bjöd derefter Helena armen, och följde henne till
inemot slottet.
Då han skulle skiljas vid henne, kastade han en
skarp blick på den barske tjenaren, som på något
afstånd följt dem. Han tryckte derföre endast Helenas
hand vid afskedet.
Den gamle Hattulanius satt med sin grekiska bok,
såsom han var van, framför spiseln, medan den gamla
Sara bestyrde om hushållet. Gubben lade boken
tillsammans, och stirrade i de förkolnade glöden, medan
derifrån ett matt, rödt sken förgäfves kämpade emot
skymningen. En förfärlig storm tjöt omkring knutarna
af den lilla gården, och snön yrde tillsammans i
ändlösa drifvor, hvilka, liksom vågor af ett omätligt
krit-haf, öfversvämmade landet. Furorna i skogen böjde
och vredo sig liksom i dödsnöd, och emellanåt
framträngde igenom ovädrets brusning det skarpa braket
af en tall, som kullbröts, eller det gälla gnyet af
grenar, som gnedos mot hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
