Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villigt och vänligt handen. "Farväl! 0, att du funne
en lycka, så skön, som mitt hjerta vill unna dig!"
"En lycka?" upprepade han, och det förfarliga
hånlöjet vanstälde åter de ädla dragen af hans ansigte;
"en lycka? Utstött, förjagad, förkastad som en
brottsling, som en lumpen förbrytare? Och ändå heter det
att jag skall finna lyckan! Det finns en lycka för mig,
— och den — den är för evigt förlorad!"
"Gabriel!“ sade hon med högt allvar; "nu talade
icke ditt ädla hjerta. O! men låt icke din bättro
känsla gifva vika. Du har lofvat att resa, men res
också med det ädelmodiga beslut att vara större och
bättre än din sorg. Det bör en man kunna vara/*
Ynglingen slog ned sitt öga, men snart lyfte han
det åter med vild förtviflan. “Hvarföre skulle jag
visa mig starkare och bättre än jag är?" utbrast han;
“är jag icke nog olycklig ändå, utan att öka min smärta
med bemödandet att dölja den? Skall min förtviflan
icke ens få gifva sig luft genom klagan?"
Helena rodnade, men samlade hastigt åter sin
styrka. "Tala icke, säg icke, Gabriel!" bad hon. "Ett
enda ord af dig skulle kunna döda mig! men låt oss
nu skiljas. Lef väl, farväl för evigt!"
Hon ville skynda bort, emedan hennes hjerta
intogs af en hemsk fruktan, att hans vildhet skulle
framrycka i dagen med känslor och ord, hvilka hon
för evigt ville hafva gömda i mörkret af en
hemlighetsfull aning, i skuggan af en viss obestämdhet.
Men han höll henne qvar.
"Förlåt mig innan vi skiljas!" suckade han; "gif
mig ett ord till tröst, ett tecken af välvilja med mig,
som må följa mig i främmande land, i döden! Helena,
älskade moder — efter jag så måtte kalla dig, —
ditt guld gläder mig icke. Det förflyger så snart!
— Men du kan skänka åt mitt hjerta en skatt, som
gör mig oändligt rikare. Helena, jag ber dig helga
mina läppar med en kyss. De skola aldrig mera
vidröras af en q vinna."
Helena drog sig bestört tillbaka. Det var på
en gång slut med hela hennes hjeltemodiga hållning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
