Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna bänk, som mot yester egde sitt skydd af
hvalfiskbenen, erbjöd öfver den lägre delen af
afplank-ningen en utsigt mot öster och norr, hvilken var rätt
märkvärdig. Den öppnade nämligen för ögat en rymd
af spelande vågor, ur hvilka här och der en mörk
punkt emellanåt höjde sig; det var hufvud af skälar,
hafvets dunkla, oformliga invånare, hvilka försigtigt
hemtade luft. Men norrut begränsades synfältet af
en låg, på vestra sidan tvärt afklippt landstrimma.
Det var ön Pelworm, hvarest på yttersta vestra
randen, “Alte Kirche“ ännu höjde sina helgade murar,
ehuru invid brädden af sin undergång. På hela den
synliga landstrimman kunde icke någon annan boning
än Guds hus upptäckas.
Midtemellan Pelworm och Siideroog sväfvade
ett segel.
Gränsen emellan hafvet och den landstrimma, på
hvilken mor och dotter nu voro gäster, tycktes i sjelfva
verket obestämd. Den utgjordes af ett slags på sanden
lekande bränningar, hvilka vaggade fram och tillbaka
sitt skum, och allt efter som det var ebb ens eller
flodens tid, utvidgade eller förminskade öns område.
Yid denna rörliga gräns syntes på ett par ställen
menniskogestalter, svartklädda, väl insvepta qvinnor,
smyga af och an, än nedböjande sig, än hastigt flyende
från ett ställe till ett annat, än stående några
ögonblick alldeles orörliga. Det var personer, som voro
ute för att samla hvad hafvet kunnat lemna efter sig,
då det drog sig tillbaka; de samlade fisk, sjödjur,
men framför allt spillror af träd; ty annat bränsle,
än det som ditfördes, fanns icke på Siideroog.
Sedan grefvinnan tankfull betraktat omgifhingen,
sade hon: “Ehuru ödslig och säkert farlig den
tillflyktsort är, på hvilken vi nu befinna oss, låt oss tacka
Gud, mitt barn, för det vi blifvit räddade hit, och
hoppas att Han än vidare skall fora oss.“
“Kanske min mor skulle önska sin luta?“
frågade fröken.
“Hem t a den, mitt bam!“ sade grefvinnan med
en vänlig nick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
