Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget öfver Stora Bält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Upphöra!“ upprepade, lorden. “Om ni dermed
menar det äfventyrliga förslaget, att dela Danmark
mellan Sverige oeh England, så kan jag försäkra er,
herr Ulfeld, att England aldrig bifaller ett sådant
förslag. Min regering menar Danmark uppriktigt väl.
Det skall Danmark en gång i framtiden erkänna. “
Herr Laurids tycktes tillfredsställd. “Jag kan
då också antaga,“ sade han, “hvad som förefaller
troligast, att hans majestät, äfven i detta ämne, behagade
skämta.“
*‘Det förundrar mig emellertid,“ anmärkte
markgrefvinnan, “att hans majestät ieke besinnade, med
hvilken han talade. En sådan man, som herr Laurids
Ulfeld, hvilken särskildt är så nära förbunden med
konung Eredrik!“
“Jag ber ers höghet om nåd!“ inföll Laurids.
“Just för det jag alldeles icke blandat mig i den inre
politiken, har hans majestät funnit för godt att glädja
mig med sin vänskap. Men aldrig har jag haft den
dristigheten att med hans majestät tala om statssaker.“
“Och likväl vet hela verlden, att ingen känner
Danmarks stat, såsom ni,“ invände hertiginnan.
“Det är ett fullkomligt misstag, ers höghet,“
svarade han. “Jag har endast vant en vän af gamla
handlingar och kuriösa anekdoter, så att jag kanhända
känner åtskilligt om Danmark i fordomtid, men hvad
som nu förehafves, då svärdet hänger öfver mitt arma
fädernesland, det vet jag icke, ehuru det må vara
naturligt» att jag önskar dem, som med vapnens makt
draga öfver oss, att Herren måtte vända dem tillbaka,
så att vi åter kunna vinna fred.“
Herr Laurids faste härvid en betydelsefull blick
på markgrefvinnan.
“Jag älskar mitt fädernesland, “ återtog han, “men
jag böjer mig för den som makten hafver, emedan
jag mycket mindre än någon annan kan hoppas att
hejda eröfrarens framfart. “
“Äfven jag,“ yttrade markgrefvinnan, “skulle nu
anse, om det tillåtes mig att döma, att min höge
onkel tillräckligt med sitt svard böjt Danmark.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
