Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget öfver Stora Bält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin död. I hans upprörda och missnöjda själ trängde
sig mörka och fruktansvärda skuggor.
Men då slädan staunade framför trappan, ilade
ut ur slottet, till hans möte, till hans famn, en
engla-lik gestalt, full af huldhet och skönhet.
Det var förrädarens ädla maka, som slöt sig till
hans bröst.
Historien företer ofta de sällsammaste motsatser.
En af dessa utgör Corfitz TJlfelds och hans grefvinnas
förhållande och öden. Ingen forskning har kunnat
upptäcka ett drag, som kunde förmildra skuggorna af
hans ränkfulla och förrädiska karakter, medan
grefvinnans bild, i den rena helgonglansen af sina dygder
och höga naturgåfvor, allt mera skön och förädlad,
sist genom ett långvarigt martyrlidande, framstår uti
häfderna. Vedergällningen träffade honom redan i
tiden, emedan han slutligen landsflyktig afied och
undangömdes i en graf på Rhenstranden; men hon, som
med obrottslig trohot och Ömhet, utan att deltaga i
sin makes förrädiska anslag, följde honom och lydde
honom, fick gälda sin kärlek med ett fängelse, hvars
marter endast ett hatfullt qvinnohjerta, så svart, som
drottning Sophia Amalias, kunde uppfinna så grymma.
Grefvinnan Eleonora Christina genomgick likväl sitt
lifs eldprof, så att, då den hatfulla drottningen aflidit,
hennes fängelse öppnades och hon fick tillbringa en
lugn och glad ålderdom i Mariboe kloster på Falster.
Men utan att för det närvarande tänka på den
ovissa framtiden, förde grefvinnan, efter första
hels-ningen, sin gemål upp till den öfriga familjekretsen.
Grefve Corfitz omfamnade först sin vördnadsvärda
svärmor.
“Gud välsigne dig, min son!“ utropade den gamla.
“Du har icke svikit de dina! Må konungar och furstar
döma som de behaga! Men mot mig har du visat
icke blott ett sonligt, utan ett ädelmodigt hjerta.“
Eleonora Christina, som med fördubblad
tacksamhet erkände hvarje ord, som sades till hennes
gemåls beröm, kysste ömt den moderliga handen.
Toogle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
