Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 7. De myndigaste i staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Balckii port räckte de hvarandra händerna till afsked, ty
prostgården var något litet längre upp på gatan.
“Det vare alltså sålunda, broder Balckius!“ sade
prosten med en djup basstämma, i det vinden
flägtade prestkragen under hans runda isterhaka. “Det
vare efter dina ord! Sammankalla du i morgon
stadsens äldsta i portenom! Jag skall i min predikan skarpa
till med ungdomen! Yi vilje redliga hålla tillsammans
med vårom konung! God natt, god natt!“
“Hör på, min vördige broder!“ sade borgmästaren,
“skulle bror icke ha lust att se min Erik? Kom in
till mig och ät en bit innan vi gå till sängs, så skall
jag se till att jag får bud efter pilten. Han blir väl
icke svår att taga reda uppå.“
“Hå, hå, jag tackar, jag tackar!“ sade prosten,
småleende; “det blir bara för mycket besvär! Men
efter bror är så god —“
De båda hedersgubbarne inträdde till
borgmästaren. “Hvar är Erik, Lisa?“ skrek herr Nils Balckius,
så snart han väl fått foten inom dörrtröskeln.
“Han har varit borta hela eftermiddagen,“ svarade
den hvassnästa tjenarinnan, “och Jöran bokbindare
har kastat honom utför trapporna från nattstugan. Det
säger jag, herr Nisse, om inte Jöran får ångra det,
så skall — han vet, herr Nisse, att jag säger sannt,
det jag säger!“
“Hvad säger du, Lisa,“ skrek borgmästaren, och
hade håren på den yfviga peruken egt rot i hans
hjessa, skulle de rest sig af förskräckelse. “Har Erik
skadat sig, Lisa? Ja, skall inte gubben i denna dag —
förklara sig, så är det mitt fel!“
Prosten hade med värdig allvarsamhet sett på
sin vän, och denna lugna blick hade den verkan att
afbryta den annars förhastade hotelsen.
“Låtom oss icke vara snare till vrede,“ yttrade
prosten. “Det var väl antingen icke så illa ment,
eller också har väl Erik råkat att uppreta gubben.
Han har väl icke skadat sig heller, Lisa?“
“Åh nej, Gud ske lof!“ svarade hon, “men att
bans lemmar höllo, det har han i sanning inte att tacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
