Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 8. De älskandes möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade på vägen fortsatt de besynnerliga
fantasier och dystra aningar, som hela natten oroat honom
och förjagat sömnen från hans ögon. “Jag får tids
nog veta det! Det går icke an, att jag tänker på Elsa,"
upprepade han beständigt för sig sjelf, under det han
förgäfves bemödade sig att utreda det mörker, som
dessa betydelsefulla ord utbredde omkring hans själ.
Slutligen öppnade han med darrande hand
dörrklinkan, och inträdde för att ändtligen få ljus öfver
sina grubblerier. Men han möttes af ett helt annat
ljus, än han hade väntat, af de ljufva strålar, som
utgingo från den vackra Elsas ögon.
Den unga flickan kom med ett eget uttryck af
blandad skygghet och välvilja mot honom. Det var,
som om hon blifvit mera förtrolig med honom blott
genom att tänka på honom sedan i går, men som om
hon icke väntat hans ankomst, utan blifvit störd af
den, ehuru detta likväl icke förefallit henne
oangenämt. Hennes kinder voro öfverandade af en högre
färg, medan hela hennes väsen uttryckte den öppna,
systerligt förtroliga känsla, som annars först den gjorda
förklaringen emellan tvenne älskande plägar gifva åt
deras förhållande.
Hade Eriks sinne icke varit uppfyldt af den
lif-ligaste oro, skulle han med förtjusning uppfattat det
hänförande behag, som hennes sinnesstämning göt öfver
hennes hulda gestalt, men nu, då hans öga genast
märkte den retande förtrollning, som omgaf henne vid
den rörelse hvarmed hon kom emot honom,
föimörka-des det af de dystra aningarna och en tår framträngde
till och med sakta under ögonlocken. Elsa hade
omedvetet räckt handen emot hpnom, men han fattade
den icke, såsom han förr skulle gjort. Han blef
stående orörlig och häftade på henne en melankolisk
blick.
Då blef hon bestört. Heunes fina känsla fann
sig till och med sårad af hans orörlighet, och högt
glödande af den skönaste purpur, sänkte hon den
erbjudna handen ccii tog ett par steg tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
