Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 12. Gästerna träffas och skiljäs åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig med händerna fast i båda sidorna af sätet, ur
hvilket hon var nära att falla framstupa, emedan
dragaren, en duktig oxe, lagt sig med sitt stilla lass.
En dräng, som förut förgäfves på annat sätt försökt
att få upp det envisa kreaturet, ryckte och drog nu
af alla krafter i dess öra.
De ankommande samlade sig omkring den liggande
besten, men ingen föll det in att hjelpa den stackars
gumman ur åkdonet. Hon ropade med hög röst: “Ja,
ja! Så går det! Ingen välsignelse utan redlighet och
uppriktighet! Men det är allt gamla baron Soops skull!
Han ville ha en son i stället för en dotter och så tog
han Bartscherarens Gretas son, den lilla Axel, ooh gaf
henne grefvinnans dotter i stället. Ja, ja! Hennes son
är han, och det kan bevisas af prosten, när han en
gång får tillåtelse att tala. Och Gretas Brita bytte de
sedan med grefvinnans Elsa, när den förra flickan dog,
ty Greta ville ha ett grefvebarn hos sig! Men det blef
ingen välsignelse utaf. Hör på, barn, hjelp mig! Jag
säger er det, att nu må prosten tala, efter grefvinnan
vet allting. Men skynda! kör mig till prostens!“
Alla hörde häpna på gummans ord, men ingen
kunde få det besynnerliga kreaturet att resa sig, tills
den tyske guldsmeden framträdde och sade: “Vänte
mans! Ich will schon sätte lif i then ochs!“ Derefter
böjde han sig ned, satte munnen till oxens öra, spände
med kraft sina oerhörda lungor och röt: “Das dich
der Teufel hohl!“ med en så förfärlig bas, att ljudet
liknade en jordbäfning. På ögonblicket for oxen upp
och satte af, så att gnistorna fräste omkring hjulen
utåt stengatan. Men äfven Putte blef förskräckt öfver
det förfärliga rytandet, tog betslet emellan tänderna
och spände af med sin lätta ryttarinna till
borgmästarens gård, medan grefvinnans hästar, likaledes skrämda,
togo vägen utur staden öfver bron.
Samtliga de församlade menniskorna, män och
qvinnor om hvarandra, sprungo skrikande åt olika håll efter
de skenande kreaturen och deras förskrämda körare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
