Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 13. Grefven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han fram, fick hästen i tygeln med den ena armen
och höll honom några ögonblick, medan han med den
andra ryckte flickan ur sadeln i sin famn. Derefter
släppte han hästen och lät den taga vägen hvart den
ville, under det han tryckte henne ännu häftigare
intill sitt bröst. Då utbredde också hon sina armar och
omslöt honom med en känsla, som hade hon för evigt
velat växa fast vid hans hjerta.
Åtskilliga af stadsboerna kommo emellertid till
stället och stannade förundrade vid åsynen af de begge
älskande. Dessa märkte det icke, utan hviskade till
hvarandra ord, dem ingen hörde, men hvilkas
innehåll uttyddes af deras tårfulla blickar och
kärleksfulla omfamning.
Slutligen vaknade de ur ruset af sina känslor,
då den återkommande grefvinnan trädde fram och
sträckte sin hand emellan deras bröst.
"Elisabeth!" ropade hon, och hennes kinder brunno
af högsta purpur; “hvad ser jag? Är du mitt barn?
Och i alla dessa vittnens åsyn! Elisabeth! Du är icke
min dotter!"
Flickan ryckte sig darrande lös från sin
älsklings armar och vågade icke upplyfta ögonen till den
förtörnade modren.
"Låt dem då, i Guds namn, få hvarandra,"
hviskade Axel i grefvinnans öra. "Han är en man de
bonne esperance, som blir mycket af med tiden!"
"Hvad skall jag göra?" suckade grefvinnan och
vred händerna.
Då kastade sig Elisabeth till hennes fötter, tryckte
hennes hand till sina läppar och såg på henne med en
så öm uppsyn, att hennes hjerta upprördes och hon
utbrast i tårar.
"Nå, efter jag sjelf hittills icke varit fullkomligt
din mor, så får jag likväl finna mig uti, att du skänkt
bort ditt hjerta utan att fråga mig till råds. Gud
välsigne er, mina barn!" Hon omfamnade dem båda.
De öfriga stadsboerna återkommo nu äfvenledes
med gumman Barbro. Hon frambars af ett par unga
män gå att hon fick $e huru grefvinnan omfamnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
