Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ömse sidor. Alltsedan de tider, då Estland utgjorde
en af Sveriges transbaltiska besittningar, har Marienhag
tillhört en familj af svenskt ursprung, och ännu
lefva på Dagö många svenska slägter, utan att
Rysslands spira utplånat de svenska drag, som rotfästat
sig i språk och seder, i tänkesätt, bildning och namn.
Under den sista tredjedelen af det förflutna
århundradet tillhörde Marienhag en baron Achatius von
Gyldenstubbe. I yngre åren hade denne visserligen
besökt hofvet i Petersburg, der till och med en
hans halfsyster varit hofdam hos kejsarinnan
Katharina; men han hade fattat en djup motvilja för
sederna i den stolta hufvudstaden och dragit sig tillbaka
till landtlefnadens lugn. Med en älskad maka och tre
barn, hvilka han gifvit en utmärkt vårdad uppfostran,
njöt han allmän aktning och vördnad af sina grannar,
liksom hans namn och anseende aktades af regeringen.
Då han nu lefde på Marienhag, utgjorde fyrbåken
för honom föremålet för hans vigtigaste omtanke.
I fordna tider, förmäler historien, hade en godsegare
under de mörka höstnätterna släckt fyren, som han
var pligtig att underhålla, och antändt falska eldar.
Fartyg hade derför förlist, hvilkas vrak, jemte det
gods som flöt i land och kunde bergas, blef
nidingsmannens rof. Hans brott blef likväl upptäckt och
straffadt. Den strängt redlige baron Achatius var
alltför rättskaffens för att på sitt samvete vilja kasta
ens den ringaste skymt af skuld för spilda menniskolif
eller förstörd egendom. Han bevakade den honom
anförtrodda fyren med samvetsgrannt nit, och besökte
ofta alldeles ensam, under de stormiga och mörka
nätterna, det höga tornet och dess vaksamma fyrvaktare.
Emellan sin vidsträckta trädgård och höjden,
på hvilken fyrtornets murar reste sig öfver klippan,
hade han genom parken anlagt en smal, rak gång,
på ömse sidor planterad med häckar. I sjelfva
fyrtornet, som bestod af flera våningar eller runda salar
öfver hvarandra, bodde fyrvaktaren i den understa,
och den öfversta var öppen, emedan elden i densamma
underhölls. Mellanrummen hade baronen låtit inreda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
