Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställer för er hvad jag bär på h jer tat. Det är bäst
att förekomma några vidare äfventyr och uppskof.
Hvad som föreföll mig mest bittert under vår
fångenskap var att se er, min fröken, under en annans
välde. Min egen frihet saknade jag mindre, och det
skulle varit mig en dubbel plåga att sjelf vara fri,
då ni var fången. Ni förstår mig, fröken, derom är
jag öfvertygad. Ni har hittills, under det ni fri och
obekymrad njöt er ungdom i hemmet, endast lekt
med mina känslor. Nu, sedan vi lidit tillsammans,
hoppas jag att ni allvarsammare betraktar lifvet och
finner att ni bör med mera eftertanke besvara hvad
jag yttrar för er. Fröken Nathalia, jag skulle anse
mig för den lyckligaste menniska i verlden, om ni
emottog min hand och mitt hjerta.“
Fröken Nathalia spratt upp med förskräckelse.
Genom den unga flickans inre flögo många blandade
känslor. Men hon hade redan i dag beslutsamt
af-gjort öfver sitt hjertas öde. Hon svarade bestämdt
och värdigt: ‘‘Grefve Telepnoff, ni är vår granne och
min barndomsvän. Jag är öfvertygad, att ni icke
skulle finna er belåten med min hand. Jag, med
mina egenheter, mina anspråk och mina nycker, hur
ni vill kalla dem, skulle icke kunna göra er lycka.
Jag kan för Öfrigt icke förmå mig att skiljas från
mina föräldrar. Besinna, att bror Beinhold nästan
beständigt är frånvarande i sin tjenst. Skulle nu de
älskade gamla också sakna sin dotter!“
Grefve Telepnoff hade tigande lyssnat till hvarje
ord, som hon sakta men likväl med en afgörande
säkerhet talade. På länge kunde han icke framföra
ett ord. Han endast tryckte sina händer krampaktigt
emot hjertat och hade svårt att öppna de
sammanbitna tänderna. Slutligen sade han, stammande:
"Likväl, fröken Nathalia, vet jag, att er far skulle
gerna se, att ni gaf ert bifall till min begäran. Det
är han, som uppmuntrat mig att framställa den. Men
ett finner jag: jag har illa valt min tid, jag har
framställt saken olägligt. Medan vi befunno oss på
fregatten, var jag likväl icke bland: men i sanning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
