Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillsade derjemte om det, som nu genast borde
verkställas. Derefter begaf han sig till fyrtornet.
Stolpe väntade sin husbonde vid porten. På
den gamle tj enar ens panna hvilade uttrycket af en
dyster beslutsamhet, då hans gestalt upplystes af en
lykta, som han ställt innanför torndörren. Tigande
bugade han sig för baronen och lyste honom uppför
trapporna till den mellersta salen. Här satte sig baronen
på soffan och öfverlemnade sig åt sina
bekymmer-fulla tankar.
“Nu går jag och tänder fyren,“ sade Stolpe. “Skall
den nu lysa sin sista natt, så blir den natten också
min sista! Jag har derföre ett ord att säga er, herr
baron, innan jag dör. Men först skall fyren brinna,
om jag skall kunna tänka och tala fritt och redigt.“
Han gick.
Baronen kastade en blick omkring sig i den
skumma iornsalen. Huru många betydelsefulla
minnen omgåfvo honom här bland de djupa skuggorna!
Yålnaden af en vansinnig syster sväfvade, med ett
förebrående uttryck, förbi för hans inbillning. Men
han ransakade sitt inre, i det han genomgick sitt
förflutna lifs uppträden, och hans samvete kunde icke
såsom orätt fördöma hans uppförande mot systern,
då han förde henne bort från hennes förförare och
från den brottets son, hvilken han då icke visste att
hon egde. Han hade handlat efter sin bästa
öfver-tygelse; men känslan deraf ingaf honom likväl icke
lugn. En ädel, misskänd ynglings bild framstod för
hans sjal. Det var Otto Sjöstjernas. Val anade han,
att emellan Ulrikas son och hans egen dotter ett
osynligt band af tysta känslor knutit sig; men han kunde
icke gilla en förbindelse, som icke uppfyllde allt, hvad
han genom sin rang och sitt ärfda namn ansåg sig
hafva rätt att fordra för henne. Den olycklige fadren
kunde derföre i sitt hjerta söka tröst i öfvertygelsen
att alltid hafva hanladt redligt efter sina pligter. Det
brott, för hvilket han nu blifvit anklagad och skulle
gripas, kunde icke heller vara ett brott i högre mening:
han hade fullgjort hvad mensklighetens bud kräfde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
