Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med de öfriga bevakade fångarna och afvaktade Pavos
återkomst.
Men en starkare rysk trupp nalkades på vägen.
Den tappre fanjunkaren afväpnade hastigt fångarna,
fråntog dem deras hästar och dref dem tillsammans
i en flock på den trånga vägen mellan klipporna, der
han lät ett par man bevaka dem. Med de
återstående sex besatte han en brant berghäll, der han
icke kunde angripas med handkraft. Så snart den
nya ryska afdelningen kom inom musköthåll,
glesnade deras leder för de säkra studsarkulorna. Den
ryske befälhafvaren besvarade elden och höljde*sig
sålunda i moln af krutrök. Eoth insåg, att han föga
kunde uträtta mot en åtminstone femtiodubbel styrka,
söm trängde fram mot passet. Han förorsakade
visserligen en betydlig manspillan, men spillde också sin
egen ammunition, som var för honom alltför dyrbar.
Sedan han öfverlagt med sina kamrater, och de alla
förenat sig i den tanken, att Pavo väl skulle veta,
hvilka stigar han valde, gaf han de tvenne soldaterna,
som vaktat fångarne, befallning att lemna dem, och
hela den lilla truppen drog sig tillbaka till båten,
dit fruntimren förut anländt. Men flenden var efter
dem hack i häl, så att de sågo sig tvungna att
genast lägga ifrån land.
Pavo uppklättrade m$d sin dyrbara börda på en
klippa vid stranden, der han just på den branta
sluttningen emot sjön kände en grotta, hvars ingång
doldes af högt elggräs. Han nedsatte Amalia på
stenarna-derinne, och ställde sig sjelf vid ingången, medan han
laddade sin studsare.
Amalia tryckte händerna emot sitt ansigte och
utbrast i en häftig gråt, som ändtligen gaf lättnad åt
hennes ångestbeklämda hjerta. Pavo kastade en blick
på henne och sade: “Du bör icke gråta, mamsell
Amalia! ty här äro vi säkra. Fienderna skola icke söka
oss iiär, men om de komma, så skall ingen lefvande
intränga hit, annorlunda än öfver mitt lik.“
“Min mor, mijia syskon!“ suckade flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
