Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nomilade henne, då hon såg dess forfarliga
vatten-hvirflar.
‘‘Just denna forss," yttrade Pavo, “är enda
medlet för vår räddning. Jag har otaliga gånger farit
utför densamma, och jag känner hvaije sten emellan
hvirflarna. Om du vill lita på mig, mamsell Amalia,
så skall jag bära dig öfver."
Amalia svarade blott med en blick.
"Så låt mig då göra," återtog Pavo, "hvad som
är nödvändigt. Jag måste binda dig på mina
skuldror." Han knöt af sig sitt bälte och spände henne
fast, ungefär som Lappqvinnan bär sitt barn. Hon
lade, ångestfull, rodnande, sina armar omkring hans hals.
Med en lång stör i handen begaf sig Pavo till
brädden, just der forssen tycktes vildast. Han kände
här en gammal laxpata — ett slags stenmur,
uppförd tvärtöfver forssen, för att tjena vid laxfångst,
och som nu var öfversköljd af vattenhvirflarna. Med
säkra steg, stödd på sin staf, vadade Pavo långs efter
den farliga banan, der skummet stänkte ända upp
till Amalias fötter. Ett enda vilsesteg, ett enda
halkande på* de våta stenarna skulle kastat honom tillika
med den kära bördan i djupet. Så nalkades han till
kungsådran i midten af forssen, der just båtleden
befanns. Här var det sammanträngda vattnets fart
våldsammast. Men Pavo, oförskräckt midtibland den
dånande forssen, betraktade med säker blick en sten,
som han utsåg till sitt nästa fotfäste. Han
undersökte den med sin .stör, valde för stören ett annat
fäste emellan ett par stenar längre ned, och vågade
så det djerfva språnget.
Det lyckades. Nu var det farligaste
tillrygga-lagdt, och med säkra steg, från den ena stenen till
den andra, fortsatte Pavo vandringen, tills han
uppnått den andra stranden och der nedsatte den räddade
flickan.
Ingendera talade något. Deras känslor voro för
djupa att flnna uttryck i ord. Men länge hviJade icke
Pavo. Han erbjöd sig att^ ånyo bära henne. Hon
valde dock att gå, åtminstone tills hennes krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
