- Project Runeberg -  Samlade svenska historiska noveller / Del 3 /
200

(1875-1879) [MARC] Author: Gustaf Henrik Mellin With: Carl Gustaf Hellqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De begåfvo sig derefter båda åstad långsutefter
randen af mossen, till dess de kommo till ett ställe,
der Pavo visste, att skidor skulle finnas. På sådana
ställen, der gångstigen leder öfver mossar, hvilka icke
bära en menniska på annat sätt, pläga finnarne
sommartiden lägga flera par skidor, hvilka man begagnar
för öfvergången och sedan qvarlemnar på andra sidan.
Med mycken forsigtighet fastade Pavo ett par under
Amalias fotter, medan han sjelf på samma sätt
försedd e sina. Pavo ledde den svaga flickan. Men snart
märkte han, att hennes ovana och hennes svaga
krafter skulle göra det omöjligt för henne att hinna långt.
Han förde henne derföre till ett slags holme, der en
grupp af al- och videbuskar utvisade, att marken borde
vara fastare. Der lossade han hennes fötter från
deras börda och nedsatte henne.

Hon utbrast i tårar. “Jag är för svag, Pavo,“
klagade hon. “Jag är dig endast till besvär? Yore
du ensam, skulle du längesedan hafva undkommit alla
faror.“

Pavo såg på henne med en uttrycksfull blick,
och svarade:

“Lång blir vägen för en ensam:

Kortare käns den för tvenne:

Snabbare går en vandring i sällskap,

Äfven då en vän fördröjes af annan.“

“Låt mig hvila något, så vill jag igen försöka,“
återtog Amalia.

“Nej, du förmår det icke,“ sade Pavo; “men jag
vill bära dig, såsom jag gjorde öfver forssen vid Murola.“
Amalia satte sig emot detta hans beslut, men
han förklarade det för nödvändigt.

Med sin kära och dyrbara börda fortsatte Pavo
modigt sin vandring. Stundom hvilade han vid de
små tallbevexta oaserna i denna öken. Han hemtade
då liksom nya krafter af en blick* ur Amalias öga,
ett vänligt ord från hennes mun. Af tecken, dem
ingen fremling skulle märkt, förstod han att sluta till
vägens riktning, och sålunda lyckades han att uppnå
andra stranden af mossen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ghmsshn/3/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free