Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktligt såsom hämnd, som det var ovärdigt såsom ett
folks räddningsmedel.
Yäl kände deu inom sig slutne mannen, att han
här kunnat begå en gerning, som tillfredsställt djupa
känslor i hans bröst, och att han genom en
beslutsamhet, hvilken visserligen skulle kostat hans eget
blod, men tillika -befriat honom från qval, hvilka han
nu kände aldrig skulle unna honom ro, kunnjat befria
Sverige från en föreståeude fara. Men det förekom
honom tillika, som hau genom sin blodiga handling
skulle satt en fläck af vanära, * dragit en förbannelse
af brott öfver sitt fäderneslands öden i försynens bok.
Det förekom honom som om en varning ilat igenom
hans själ, att icke förmätet ingripa i deu Eviges vägar.
Han var icke här, kände han, på sin egen kallelses
falt. Det tillkom honom icke här att verka, att dömma,
att straffa. Han saknade den himmelska kraften
af medvetandet att handla rätt, och kämpa med ädla
medel för en god sak, och att dö i detta stolta
medvetande.
Medan så ljusets och mörkrets makter stridde
om hans själ, nalkades tvenne ryttare, på något
afstånd från de krigarskaror, som tågade både före och
efter dem. Det var prinsen och vid hans sida den
spanske generalen Kindejan. Prinsen red närmast
och Adolf kunde noga urskilja hans bl;ck, hans
uppsyn och sjelfva det uttryck af hot, som hvilade på
hans drag i denna vigtiga stundr
Hastigt förde Adöif geväret till sitt öga, men
sänkte det c åter. Han befann sig i denna ställning
af vägande obeslutsamhet, då menniskosjälen behöfver
en* vink af högre makter för att bestämma sig. Om
onda eller goda genier skulle råda öfver Adolfs
handling, det måste bestämmas af en tanke, som
ögonblicket ingaf honom.
Det var en sakta rörelse, det var en hviskning
af Maria, som nu bestämde hans beslut. Denna
hviskning. var en bönesuck, hvari det qvinliga hjerta t gaf
luft åt sin ångest. Adolf urskilde blott ett ord af
densamma, det heliga: “Förlåt oss —“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
