Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall, att nägon af svenskarne ville besöka henne. De
skyndade sig att göra sin uppvaktning hos den
vördnadsvärda damen, som emottog herrarne sittande i en
fåtölj ooh understödd af tvenne fruntimmer, hvilka
utgjorde hennes närmaste omgifning. I hennes
samtal, ehuru det kroppsliga lidandet förlamat hennes
händer och äfven talorganerna, röjde sig likväl den
fina bildning, de upphöjda tänkesätt, som naturligtvis
borde tillhöra en af Danmarks ädlaste och förnämsta
damer, Drottning Carolina Amalias förtrogna väninna.
Löjtnant Augustin, som erinrade sig att hans mor
varit hofdam hos samma drottning, erfor vid tanken
derpå en känsla af orolig nyfikenhet. “Grefvinnan
måste hafva känt min mor!" tänkte han, och redan
sväfvade en halffardig fråga efter henne på hans
läppar. Men i detsamma togo kamraterna afsked, och
han måste följa dem.
Herrarne genomvandrade en lång, med åldriga
porträtter prydd korridor, som förenade grefvinnans
våning med salongen, hvaruti de först blifvit införda
och der de danska vännerna under tiden dröjde. Men
hastigt träffades Augustins ögon som af en blixt, då
han i ett af porträtterna igenkände de mystiska
dragen af henne, som han önskade att finna. En
ögonblicklig undersökning sade honom likväl, att porträttet
måste vara mycket gammalt, åtminstone ett par
hundrade år. Men likheten, det karakteristiska tycket
voro der omisskänneliga. Äfven denna förunderliga
öfverraskning ville han icke röja. Han medföljde
kamraterna utan dröjsmål, då de togo afsked äfven af
grefven.
På hemvägen var Augustin ovanligt tystlåten.
Han samlade nu -alla intryck, som han erfarit, och
öfverlade hvad han borde göra. Det ville likväl ännu
icke klarna inom honom. Han fann att han väl
be-höfde afbida den följande dagen, för att blifva lugn.
Men om han nu skulle kunna blifva det, och om han
icke då skulle få ännu mera besynnerliga uppträden
att genomgå, var ej så säkert. Han beslöt derföre att
gifva pastorn förtroende af hvad som händt. Denne
Mellin, Noveller. III. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
