Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På en gång höjde herr Rosenstand-Holmfeldt sitt
hufvud med en viss häftighet, som röjde att han
inom sig fattat något beslut. Han vände sitt ansigte
emot Augustin, och i de ädla dragen målade
sigder-vid skiftande sinnesrörelser.
“Min bror har redan gjort hvad hans pligt mot
fäderneslandet kan kräfva,“ yttrade fröken Dagmar
betänksamt, i det hon återtog samtalets tråd med
Augustin. “Nu bör han få bli hemma.
Nu närmade sig herr Holmfeldt de samtalande,
sedan han genomgått en ögonblicklig inre strid med
sig sjelf. Han ställde sig framfor Augustin och
betraktade honom med blixtrande ögon. “Herr löjtnant
Hägerfeldt!" sade han, “nu först vet jag hvem ni är.
Förlåt mig om jag vid mitt besök kanhända fällt
något ord som sårat er! Jag kunde naturligtvis icke
veta, att jag borde undvika sådana ord, som gåfvo
luft åt min förbittring, hvilken jag i alla fall hoppas
att en rättsinnig svensk krigare icke kan annat än gilla.“
Augustin kände sig obehagligt fattad af den
upplysning hans broders fiende erhållit, men han svarade
med mycket lugn: “Då förhållanden mellan stater
och personer äro så iuveoklade, som i vår tid, är det
icke underligt, om tänkesätten och känslorna
förbittras. Man måste hafva fördrag dermed. Men tillåt
mig anhålla, att jag förskonas från så skarpa
omdömen om min bror, att jag nödgas anse min egen heder
sårad i hans. Kanske har hans handlingssätt en
förklaring, hvilken vi icke nu känna, men som likväl
helt och hållet är tillfredsställande.“
Herr Holmfeldt skakade sakta på hufvudot, men
raedgaf artigt: “Åtminstone är det ioke skäl att vi,
som kämpa för samma sak, löjtnant Augustin, blifva
fiender innan den förklaringen blifvit gifven.“
Fröken Dagmar hade med en sällsam spänning
afhört de begge herrarnes samtal, och betraktade dem
med frågande blickar.
Augustin tycktes besinna sig på något och yttrade,
i det han fäste sina ögon på herr Rosenstan
d-Holm-feldt; “Det skulle vara mig kärt, om jag kunde här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
