Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Men han hoppas! Ack, Augustin, han lider, den
olycklige Waldemar! Han är förbittrad, han är
förbittrad på dig, utan att veta att det är en bror som
hans vrede riktas emot. Den olycklige Waldemar nfed
sitt vilda lynne!“
, “Är hans lynne så vildt, säger du?“
“Jag vet icke af hvem han ärft detta våldsamma,
oböjliga sinne, som jag fruktar en gång gör hans
fullkomliga olycka. Han har kanhända ärft det af vår far?“
Augustin såg tankfull framför sig. “Jag känner
icke mycket vår fars lynne. Du måste bättre känna
vår mors.“
“Är det icke vår fars stränghet, som gjort oss på
Blaakilde så godt som faderlösa ?“
“Eller är det vår mors häftiga lynne, som gjort
mig moderlös? Är det hennes fel att jag, som en
förvildad fogelunge i skogen, vuxit upp långt borta från
modershjertat, från moders vården, bland främmande
menniskor?“
“Vår mor är häftig, men hon är god. Vet du
hur det tillgick vid hennes giftermål ?“
“Låt mig höra det, Therese! Jag är alldeles
obekant med de inre tilldragelserna i vår familj.“
“Vår mormor, den stolta grefvinnan
Ziithphen-Adeler af Rosenborg, som var gift med öfverste
Val-vidares de la Cerda, har genom ett grymt bedrägeri
tillställt giftermålet mellan våra föräldrar ?“
“Hur har det tillgått ?“
“Vår mor var hoffröken hos drottningen, då hon
helt hastigt af ett bref, skrifvet med darrande hand,
kallades till Blaakilde. Det var mormor, som kallade
henne till sin dödsbädd. Då hon kom hem, låg
verkligen grefvinnan, som det tycktes, döende på sin säng.
Läkare och prest var tillstädes. Hon förklarade då,
att det var hennes yttersta vilja, att dottren skulle
räcka sin hand åt den svenske officeren, som var
närvarande och som hon visserligen lärt något känna i ’
Köpenhamn, men som icke egde det ringaste af hennes
tycke. Den sextonåriga flickan gret och bad
förgäf-ves. Man hade färdig en kunglig tillåtelse till gif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
