Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttryckte rätt väl det ^pa svärmiska, som tillhörde
kung Erik i hans bästa stunder. En
tidningsredaktör och krigsdomare vid artilleriet, August Blanche,
hade iklädt sig Carl IX:s förgyllda rustning3). Man
kunde se att hans vana att kringljunga skarpa ord i
sin tidning här ville bibeh&lla sig i kringljungande
af skarpa hugg. Såsom Gustaf II Adolf uppträdde
en poet och kammaijunkare Earl Kullberg, hvars
fylliga gestalt och runda ansigte utmärkt väl passade
till den glänsande drägten *). Carl X Gustaf höll just
på att uppmuntra kamraterna med en rolig anekdot*
då jag i hans uppsyn igenkände den treflige
landskapsmålaren Johan Fredrik Julin 5). I konung Carl
XLs, rikshushållarens, vapen stod en poet, som förut
varit officer, men nödgats skilja sig från sin tjenst,
emedan hans åsigter voro alltför Ma. Mannen hette
Wilhelm von Brann. Men sällsammast föreföll det
mig att se några prester i Carl XH:s och hans
drabanters kostymer. Såsom kungen uppträdde en, som
hette Assar Lindeblad, och såsom hans drabanter Carl
Fredrik Dahlgren 6), Gustaf Henrik Mellin, Carl
Edmund Wenström, Olof Fryxell och Kiellman-Göranson,
alla samtliga poeter och literatörer. De voro
allesammans långa ljushåriga karlar. Den häftigaste af
dem var kungen sjelf. Huruvida det jfist anstod
deras fredliga embete att draga ut till mord och krig
lemnar jag derhän, men visst är att den tiden ansågs
ingen person för god och intet embete för heligt att
bidraga till fäderneslandets försvar.
Jag hade knappt fått tid att igenkänna dessa
bekanta förrän ett förfärligt brak hördes och porten
sprang upp. Den hade blifvit sprängd med en petard,
och genast instörtade en flock ryska grenadierer med
falld bajonett. De studsade vid åsynen af den
sällsamma skara» som mötte dem. Deras vilda hurrarop
tystnade, men vi uppstämde ett desto högre i stället
och rusade emot dem. Rustningarne visade sig nu
förträffliga mot bajonetter och sablar: greöadiererna
stupade talrikt för våra väldiga hugg
Men vi hade att kämpa mot en otalig öfvermakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
